I tisdags eftermiddag möttes jag och Carro upp på ett fik här i staden för att skriva en skoluppgift och prata en hel massa.

I handen hade hon den här rosa påsen och jag frågade om hon hade handlat något fint.

Och det hade hon. Till mig. Denna fina men knasiga bästa vän jag har.

Inte hade hon behövt det. Presenterna var de finaste i världen. Och kommer nu att användas flitigt.

I påsen låg två saker:

Den här himla fina muggen att dricka te ur.

Och det här läppstiftet från Make up store i exakt den färg jag varit och klämt på ett tag nu. Det är färgen Vamp. Den finaste röda kulör jag sett. Sitter dessutom som berg i jämförselse med många andra läppstift jag äger.

Tack så mycket fina, fina Carro!

Hur gör man för att blogga när man inte har något att blogga om?

Man låtar bli. Vilket är det jag har gjort. Något som nog egentligen inte är vad man bör göra. Men jag kände att det var vad som var mest sant mot mig själv.

Jag vill inte lägga ut vad som helst bara för att det är något utan att det är något som jag är i alla fall hyffsat nöjd med. Där insperationen finns.

Dessutom har det inte riktigt funnits tid.

Så det blev en paus. Att komma tillrätta hemma igen. Komma igång med kurserna och studerandet igen. Samtidigt har jag haft mycket roligt.

Ni vet den där känslan. När man just gjort något och sekunden inser med ren förfasning vad det är man gjort? Den där sekunden av klarhet och insikten att det inte går att ta tillbaka och få ogjort och nu kommer det bli kaos.

Precis det hände mig igår.

Skulle bara iväg och slänga sopor och köpa nya glödlampor eftersom alla mina var trasiga. Jag ryckte åt mig mobilen, plånboken och soppåsen. Drog på mig skorna och svängde ut genom dörren. Stängde den med en smäll eftersom den alltid är låst per automatik. Stängde den med en smäll... och tittade sedan ner på mina händer. Ingen nyckel.

Den hade jag inte tagit med mig. Och den där sekunden av insikt och fasa infann sig. Första tanken: "Jag har låst mig ute". Och den andra tanken vad gör jag nu? Samtidigt som jag inte var riktigt överaskad. Är så otroligt sinnesförvirrad numera. Värre än annars. Det var en sån dag som min pappa sen sa i telefonen.

Knatade ner långsamt och låtsades som om allt var som det skulle. Skrev in numret som stod bredvid "vid utlåsning". Där en trevlig röst klargjorde att jag skulle behöva ha fem hundra kronor kontant och legitimation. Jag svalde hård och tackade nej. "Ska nog försöka få tag på min extra nyckel istället" och tackade för mig, samt la på.

Jennifer, min fina vän, har min reservnyckel. Det skulle bli många steg eftersom hon inte är hemma insåg jag, men bättre än femhundra kronor. Ringde henne som en dåre och även Carro eftersom jag behövde någonstans att ta vägen i mina slitna tights och min pappas gamla tröja. Jag skulle ju bara köpa glödlampor!!

Och nu började det verka konstigt att jag hängde runt och inte gjorde någonting i trappuppgången.

Fick tillslut tag på båda, när jag hade bestämt mig för att gå ett varv kring staden i väntan på att få tag på dem. När jag var nästan hos Carro fick jag veta att jag inte skulle få tag på min extranyckel förrän morgonen efter.

Skit!

Så jag satt hos Carro i säkert mer än en timme och bearbetade motviljan att ringa för att få dörren upplåst. Sedan tog jag mig i kragen och ett bankuttag på femhundra kronor och en promanad hem senare så var jag inne i min lägenhet igen.

Och där hängde den förjordade nyckel på sin krok.

Fina, fina She & Him, med underbar musik. Medan jag håller på med min packningsångest så spelas de i bakgrunden som lugnar och får mig att dansa.

Imorgon åker jag hem till min lägenhet och lämnar den här staden för den här gången.

Det känns båda ledsamt och efterlängtat. Tiden har gått extremt fort den här sommaren. Det är som om jag har stått still och den har rusat i väg och jag har inte hunnit med att göra allt som jag hade tänkt göra. Men samtidigt gör det inte så mycket som man kanske skulle kunna tro.

Min resväska börjar redan fyllas och jag vet inte hur jag ska få hem allt igen.

Så mycket har jag ju inte köpt! Men ändå känns det som att alldeles för mycket kommer behöva lämnas kvar.

I torsdags var jag och syster till affären.

Vi skulle nog mest köpa champinjoner till maten och hon skulle köpa pennor att rita med.

Men det slank med två burkar med sopbubblor.

Enastående liten sak som är lika roligt nu som när man var liten.

Kanske till och med roligare och så himla fint och somrigt.

Och vi bestämde att om vi skulle gifta oss med någon man när vi blir stora så ska vi ha sopbubblor båda två istället för ris som i alla fall sväller i fåglarnas magar och gör dem illa.

När mormor och morfar hade farit hem satt vi mest och tog det lugnt ett tag.

Och så tog vi massa roliga bilder i photobooth men ni får bara se den här.

Sedan började vi bli hungriga och hade pratat kräftlyktelösningar ett tag.
Det slutade med att vi knöt fast den i en bjälke i taget på uteplatsen och istället tände en massa ljus runt om.

Millis och jag dukade bordet. Mamma hade köpt en ny duk i rött papper och servetter med kräftor på. Vi brukar i vanliga fall ha hattar men i år hade vi glömt dem hemma och det gick ju bra i alla fall.

Mamma och jag åt svensk kräftor. Det var nog de godaste jag ätit någonsin.

Detta medan Millis och pappa åt räkor eftersom de inte tycker att det är värt allt arbete med kräftorna. Det gick ju lika bra det.

Och vi snapsade, trots att vi alltid är så otroligt dåliga på det där med snapsvisor.
Men det blev bara någon bild innan eftersom man blir så fantastiskt kladdig om händerna när man äter kräftor.

När vi var klara gick Millis, mamma och jag till sopet med alla skal. Jag gick barfota på grusvägen upp dit och kände mig sådär somrig nu just innan hösten kommer tillbaka.

Sedan dukade vi fram spel. Först Cluedo och sedan Alfapet i lag. Jag och mamma (Prettona) mot pappa och Millis (Dyslektikerna).

När så klockan blev runt mitt i natten bäddade vi i ordning sängarna och kröp till kojs.

Igår for vi ut till sommarstugan.

Där mormor och morfar redan var.

Vi skulle vara där hela helgen så det blev en del packning.

Mormor skulle bjuda på lunch och fika.

Hon hade gjort världens godaste potatissallad och så hade hon tagit med en skål med tomater från deras land. Det är så otroligt mycket godare med egen odlade tomater än de man köper på affären.

Dessutom åts det kassler av de andra och quornfiléer till mig.

Och så hade hon köpt en melon som jag hjälpte till att skära upp och lägga upp på fat. Det var så himla gott.

Millis var söt i pappas tröja.

Några timmar senare var vi alla så kaffesugna så då dukades det fram småkakor, fina blå kaffekoppar och så en vinbärskaka som mormor hade bakat. Men då hade jag lämnat kameran inne i stugan så det blev ingen bild.

Alltså jag har ingenting  mot att vara hemma en hel dag. Men när det är så att man tvingas vara hemma eftersom vi har människor som arbetar i vår källare då kan jag dö av tristess.

Då vill jag fara till stan och ta en kopp kaffe eller gå ut och promenera. Bara för att det inte går.

Så istället sitter jag vid datorn och läser alla fina bloggar som jag kan gitta och jag önskar att jag såg ut såhär, men de här bilderna är tagna i förrgår när jag hade fått naglarna målade av min syster. Naglar som var väldigt jag enligt min far. Jag har hemskt svårt att bestämma mig och det var väl lite så nu också. Jag tog alla tre färgerna och bad att hon skulle måla dem lite som en glass. Det var också den dagen som mitt hår var finare än annars.

Dessutom kan jag inte riktigt bestämma mig för om jag ska börja med linser igen eller köpa mig ett par nya glasögon.