Idag är en sån där dag.

De är inte ofta men ibland kommer de. Och idag är en sådan dag.

Så jag sitter på altanen med ett glas rosé. Pappa har just tänt grillen och jag sitter med hörlurarna i och tittar på ett av mina absoluta favoritprogram Top Gear på min dator.

Om en stund ska jag ringa mormor.

Jag ska jobba imorgon och det betyder att hon kommer att ringa och väcka mig.

Min fina mormor går nämligen upp klockan fyra på morgonen så vid kvart över sex då jag vill vakna har hon varit vaken ett tag.

Min mormor väcker mig på ett ungefär såhär varje morgon:

"God morgon vännen. Nu är du väl trött och så ringer jag och väcker dig. Idag är det regn/sol ute och det kommer bli regn/sol under dagen. Somna inte om nu. Ha det så bra idag".

Och jag mumlar fram något svar med tröttheten värkande i kroppen.

Sedan lägger vi på. Och jag drar mig i 10 minuter till.

Så ringer jag henne dagen innan nästa gång jag ska till jobbet och berättar hur tacksam jag är över att hon ringer och väcker mig och frågar om hon skulle vilja ringa även dagen efter. Det gör hon alltid.

När jag gick på gymnasiet älskade jag Evanescence.

Spelade deras skiva tills den i princip gick sönder.

Och jag dyrkade den här videon. Var nära att tacka ja till att få hennes klänning uppsydd  åt mig för TVÅTUSEN kronor. Och jag försökte linda armarna på samma sätt.

Ville ha långt svart lockigt hår. Hon fick mig att vilja pierca ögonbrynet (vilket jag aldrig gjorde, tack och lov).

Jag ville av hela mitt hjärta vara lika vacker som hon.

För ett par veckor sedan spelade jag skivan igen, hittade den på Spotify.

Och den där låten satte sig på samma sätt som tidigare. Den får mig att rysa genom hela kroppen. Och jag måster erkänna att jag fortfarande älskar videon. Och klänningen är fortfarande lika vacker.

Oj vad jag lät omunter i det senaste blogginlägget.

Men så är det inte alls. Var mest hemskt trött och kanske lite allmänt less på att jag inte orkar göra något när jag kommer hem om dagarna.

Somnar som en sten i soffan varje kväll utan undantag.

För jag är inte alls så missnöjd som jag lät.

Inte ens idag när det evighetsregnade och jag såg ut som en blöt katt kände jag mig vidare missnöjd.

Kanske inte helt glad när det regnade som värst men med förra årets sommarpratare i öronen kan det inte rikitgt vara helt dåligt i alla fall. Och efter regn kommer sol.

Enligt tidningen ska det bli sol både imorgon och på onsdag och på onsdag ska jag se sista Harry Potter filmen. Jag brukar gå på premiärerna i vanliga fall men denna gång var det förhinder. Så det blir onsdagkväll. Popcorn, syster, jag och bio. Måste komma ihåg att packa näsdukar. Är alltid så hemskt blödig när det är slutet på saker.

Hoppas ni har det bra hjärtan!

Om och om igen spelas denna låt från min dator.

Älskar låten. ÄLSKAR videon. Älskar stilen.

Älskar allt med den!

Det är lördag. Nog är det lördag?

Jag tycker inte att jag gör annat än sover, äter och jobbar. I princip.

Dagarna rullar på och jag vet inte riktigt vad det är för dag, håller bara koll på datum och tid. Det som avslöjar att det är helg är alla kommentarer om fest som mina vänner sänder ut på Facebook.

Jag orkar inte ta tag i något inte på riktigt. Bara till hälften om ens det. För på jobbet ger jag mitt allt. Så när jag kommer hem är jag lite av ett tomt skal och tröttheten värker. Men jag trivs. Det gör jag verkligen.

På onsdag är jag ledig igen. Då ska jag dona med allt det där. Allt det där som jag trodde att jag hade att göra, men jag inser nu att det inte är så mycket. Jo! Jag ska med syster till vetrinären med lillkatten. Hon ska vaccineras igen.

Och nästa helg då är jag också ledig. Då ska jag se till att någon följer med mig ut och dricker vin eller dansar (både och?) så jag får klä upp mig i fina kläder och sminka mig med röda läppar. Jag saknar det nu när jag jobbar.

Ikväll ska jag äta gott och har redan hällt upp ett glas rosévin.

Slötitta lite på teve om det är något och lägga mig i tid.

Imorgon är det jobb igen. Och jag ska ge mitt allt.

Jag jobbar. Och sovet. Och jobbar. Och sover.

Sedan har jag helg och jag far ner på Cityfestivalen och ser fina Daniel Adams-Ray och jar blir kär i gitarristen, fast han spelar bra på trumman också, i det band han har. Jag tror att han heter Jonathan. Där och då bestämmer jag att om han vill så ska jag föda hans barn. Och då vill jag inte ens ha barn.

(Om du läser, höra av dig!)

Sedan ser vi LoopTroop och jag inser att jag inte passar in i publiken även om jag tycker om musiken.

Och det är under den konserten jag inser hur gammal jag är. När jag ser två småtjejer med sönderfärgade hår. Med ögonbryn helt bortnoppade och ifylda med alldeles för mörk penna. Vars kjolar är som skärp. De drar igenom publiken så uppenbart på jakt efter någon att ligga med. De får napp på två killar en kort stund innan de drar vidare för att, precis som alla de andra killarna på spelningen, lyssnar på LoopTroop.

Och jag mår så dåligt i själen. Vill be dem skaffa sig lite självrespekt. De kommer tacka sig själva vid en senare tidpunkt. Men jag gör det inte.

Sedan är det måndag och jag går tillbaka till jobbet. Tidigt på morgonen. I beiga byxor som tydligen ser ut som chinos men som inte är det och en vinröd tröja.

Och på fredag är det Power Meet i staden. Det kommer raggare och bilar från hela världen. Enligt tv: Världens största raggarträff. (kul!)

Jag ska, förhoppningsvis, ut och äta och sen ska jag, som det ser ut, jobba. Jag klagar inte.

Klarar mig bra utan att gå på raggarträff.

Det om jag ska vara helt ärlig.

Och Arctic monkeys nya skiva är bra.

Men inte så bra som deras första.