Borde egentligen sova.

Men har en hel del kvar att göra.

Reportaget.

Det tar upp all min vakna tid. All min sovande också för den delen.

När jag inte skriver eller eftersöker eller intervjuar. Då ligger jag som i en dvala i soffan och stirrar in i teven. Vilar hjärnan när den är tömd på ord.

Eller så dricker jag kaffe med fina vänner eller äter middag.

Men jag andras och lever reportaget. Pratar om det. Ältar det.

Andas bara för att samla nya ord och meningar.

Skriver och skriver och skriver.

Känner att jag drunknar. Hittar marken och luften igen. Andas.

Tappar bort mig och går vilse. Snubblar på ord. Lindar in mig i meningar.

Blundar hårt och kokar en ny kopp te.

Men jag börjar se en struktur. En tanke.

Ett mönster växer fram lite ändå. Mitt i det där röriga.

Det ska vara inne på fredag. Sen ska jag ta tag i allt.

Ringa. Smsa. Leva.

Jag lovar.

Ge mig bara imorgon.

Ikväll har skrattet bubblat på det där sättet som det bara gör ibland.

Då tre människor inte kan sluta skratta.

En mening. Blir en dialog. Blir ett uttryck.

Och alla tre kiknar av skratt.

Det går inte att förklara för den som inte var där från början. För den blir det aldrig så kul som det är för de tre som var där först.

En av dem landar på golvet och vrider sig och kippar efter luft medan skrattet bara återkommer. En sitter på stolen och skrattar och skrattar och den tredje hamnar på sängen. Kvider av skratt. Håller sig om magen.

Det bubblar verkligen som när man var sådär liten.

När man tyckte att någonting var sådär himla roligt och det var så svårt att bli allvarlig igen.

Till och med när vi borde ha slutat. Då skrattade vi ännu.

"Det är knytis. Ta med din egen dörr"

Mycket kan man säga om den här mannen. Men han har gjort briljant musik.

Den här låten spelar jag om och om igen. Ligger på mitt golv med fötterna uppe på sängen. Nynnar med.

En påminnelse. Ett minne. En tid.

Och nuet.

Just hold on to your friends
There are more than enough
To fight and oppose
Why waste good time
Fighting the people you like
Who would fall defending your name

Imorse åkte mamma hem. Efter en fantastisk helg här på besök.

Ett par timmar senare promenerade jag genom ett närliggande villa område i den fantastiska höstdagen. Himlen var blå med några få moln och när jag tittade på teperaturen ute vid åtta tiden var det redan tio grader.

Överallt var människor ute och tvättade bilarna eller donade med trädgården. Och jag log för mig själv och mindes min uppväxt. Söndagar med fint väder. Framförallt på hösten. Betydde en sak i min familj. Pyssel i trädgården.

Allt från att räffsa ihop löv som fallit på gräsmatten till att plocka fallfrukt som annars skulle förmultna på marken.

När jag svänger om hörnet känner jag lukten av någon som eldar. Det luktar som när vi grillade korv ute. Så som man ibland gör när man är barn. Att elda utomhus och inte i en kolgrill som den man har på trädgården luktar på ett speciellt sätt. Och korven var alltid en aning godare tillagad på det sättet.

Jag möter människor. Familjer och par. Ute på söndagspromenad.

Jag går förbi en trädgård där en man visslar en glad melodi medan han och, vad jag antar, är frun plockar kvistar på marken.

Och jag tänker att hur mycket jag än är uppväxt med just detta.

Så är jag glad att jag har en lägehet. Där det närmaste jag kommer trädgårdarbete är att plantera de Pelargonplantor som mamma tog med upp.

Jag tycker verkligen inte om att bli äldre.

Jag vet, jag är BARA tjugofyra. Men jag tycker inte om att bli äldre.

Varje födelsedag kryper sig samma känsla inpå mig. Vad har jag gjort sen förra gången den här dagen var här att komma igenom? Vad har jag gjort som jag kan berätta om när jag blir äldre. Vad har jag gjort som jag kan skriva i min framtida biografi?

Precis samma tankar i torsdags.

Var jag inte nyss 15?

Satt jag inte i den söta pojkens knä på en bänk i gymnasieskolan och hånglade som om det inte fanns någon morgondag, alldeles, alldeles nyss?

Tog jag inte just studenten? Höll min bästa vän i handen och sjöng hela vägen runt centrum innan vi skulle ta oss upp på flaket?

Var jag inte nyss 7 år och hade en rosarutig klänning på skolavslutningen och med håret i en rosett. Välkammat och ändå sådär flygigt. Med blommor till fröken i händerna.

Gick jag inte nyss vilse på Örebro universitet? Första dagen på den nya utbildningen?

Satt jag inte alldeles för en sekund sen på ett flyg till Dublin. Det första äventyret på egen hand. Utan någon att hålla handen. Och skramlade inte tiden just då på hysteriskt fort så det kändes som att en vecka senare satt jag där på planet och hysterigrät över att lämna mina fina vänner kvar medan jag for hem.

Var det inte igår som jag bestämde mig för att satsa på att skriva? Att följa mitt hjärta även om jobbchanserna inte är så stora? Var det inte igårkväll som Han krossade mitt hjärta?

När blev jag 24? Hur kunde åren gå så fort utan att jag tillät det? Utan att jag hann med?

Jag tycker verkligen inte om att bli äldre.

Hope fades
Into the world of night
Through shadows falling
Out of memory and time
Don't say

We have come now to the end
White shores are calling

You and I will meet again

And you'll be here in my arms
Just sleeping

Så himla mycket fint och det har ändå inte ens gått två dagar ännu.

Igår efter skolan möttes jag, Carro och Matilda upp vid sofforna i skolan och vandrade in till stan för en tidig middag på ett fik. Och eftersom jag lovat mamma att i alla fall äta räkor så blev det bakad potatis med skagenröra.

Extremt gott men aldrig mer.

Vi pratade allt det där viktiga och oviktiga som man ska avhandla och skrattade mycket. Vi kastade uppmaningar på varandra och vägrade eftersom de andra inte vill göra något utan den andra.

Sedan promenerade jag hem i regnet under ett rött paraply. Pratade med familjen som hade samlats hemma och nu var och handlade.

Släppte in Maria som hade sina två resväskor här.

En timme senare var jag påväg till Nodo med Jennifer och Carro. Ett av de finaste fiken här. Det var fullt med folk som pratade och skrattade. Åt mat, drack kaffe och verkade ha lika trevligt som vi hade. En stund senare dök Erik upp och vi pratade och skrattade och förfasade oss. Allt på samma gång och i en galen mix.

Vid klockan nio övergav vi bordet för vi skulle på bio. Crazy, stupid love.

Och där var det verkligen en söting. Ryan Gosling. Men barndomscrush sen han var med i Young Hercules. Bra film för övrigt!  

Så imorse, eller ja nu, så har jag tvättid. Häver in min tvätt i maskinerna och just då frågar en blond söt tjej. Vet du hur mn öppnat tvättmaskinen om man kommer för sent så den inte kan öppnas på vanligt sätt.

Jag visar på en skylt som finns hur jag gjorde när jag hade samma problem. Men hon får det inte att fungera. Så jag försöker på samma sätt som jag gjorde gången innan men får det inte heller att funka. Hon tackar i alla fall för att jag försökt hjälpa och jag går hem och donar med det jag ska göra.

Nyss gick jag tillbaka för att lägga in två nya maskiner och gå ligger den här lappen på en av maskinerna.

Så himla fint! Och det var absolut ingenting att tacka för.

Jag är ingen godisfantast. Ibland köper jag godis men det händer inte överdrivet ofta.

Men jag har en godissort som jag inte kan säga nej till. Som jag älskar mer än någonting annat.

Och det är Jelly Beans.

Jag upptäckte de små bönorna när jag var i USA för första gången. Jag var kanske åtta år då. Vi var där med familjen och några släktingar gav sådana till barnen. Jag var såld direkt. Små bönor som smakar allt från popcorn till kane, äpple och körsbär. Om du blandar dem på rätt sätt får du fram smaker som till exempel äppelpaj eller bananasplit.

De säljs vissetligen här i Sverige. För en ganska dyr summa pengar.

Länge fanns de inte alls att köpa här utan det var när vänner, eller jag själv, åkte till länder som England och USA som jag kunde få tag på en förpackning.

Så är det också lite idag, Jag köper aldrig de här hemma i Sverige. Utan de köps, jag inbillar mig billigare, utomlands. Och äter dem väldigt långsamt eftersom jag köper nya så sällan.

 Den högra burken köpte jag förra sommaren när jag var i USA. Den andra burken fick jag förra veckan från Matilda som hade varit till England och sprungit förbi en godisbutik för att köpa den till mig. Så himla fint!