Hope fades
Into the world of night
Through shadows falling
Out of memory and time
Don't say

We have come now to the end
White shores are calling

You and I will meet again

And you'll be here in my arms
Just sleeping

Så himla mycket fint och det har ändå inte ens gått två dagar ännu.

Igår efter skolan möttes jag, Carro och Matilda upp vid sofforna i skolan och vandrade in till stan för en tidig middag på ett fik. Och eftersom jag lovat mamma att i alla fall äta räkor så blev det bakad potatis med skagenröra.

Extremt gott men aldrig mer.

Vi pratade allt det där viktiga och oviktiga som man ska avhandla och skrattade mycket. Vi kastade uppmaningar på varandra och vägrade eftersom de andra inte vill göra något utan den andra.

Sedan promenerade jag hem i regnet under ett rött paraply. Pratade med familjen som hade samlats hemma och nu var och handlade.

Släppte in Maria som hade sina två resväskor här.

En timme senare var jag påväg till Nodo med Jennifer och Carro. Ett av de finaste fiken här. Det var fullt med folk som pratade och skrattade. Åt mat, drack kaffe och verkade ha lika trevligt som vi hade. En stund senare dök Erik upp och vi pratade och skrattade och förfasade oss. Allt på samma gång och i en galen mix.

Vid klockan nio övergav vi bordet för vi skulle på bio. Crazy, stupid love.

Och där var det verkligen en söting. Ryan Gosling. Men barndomscrush sen han var med i Young Hercules. Bra film för övrigt!  

Så imorse, eller ja nu, så har jag tvättid. Häver in min tvätt i maskinerna och just då frågar en blond söt tjej. Vet du hur mn öppnat tvättmaskinen om man kommer för sent så den inte kan öppnas på vanligt sätt.

Jag visar på en skylt som finns hur jag gjorde när jag hade samma problem. Men hon får det inte att fungera. Så jag försöker på samma sätt som jag gjorde gången innan men får det inte heller att funka. Hon tackar i alla fall för att jag försökt hjälpa och jag går hem och donar med det jag ska göra.

Nyss gick jag tillbaka för att lägga in två nya maskiner och gå ligger den här lappen på en av maskinerna.

Så himla fint! Och det var absolut ingenting att tacka för.

Jag är ingen godisfantast. Ibland köper jag godis men det händer inte överdrivet ofta.

Men jag har en godissort som jag inte kan säga nej till. Som jag älskar mer än någonting annat.

Och det är Jelly Beans.

Jag upptäckte de små bönorna när jag var i USA för första gången. Jag var kanske åtta år då. Vi var där med familjen och några släktingar gav sådana till barnen. Jag var såld direkt. Små bönor som smakar allt från popcorn till kane, äpple och körsbär. Om du blandar dem på rätt sätt får du fram smaker som till exempel äppelpaj eller bananasplit.

De säljs vissetligen här i Sverige. För en ganska dyr summa pengar.

Länge fanns de inte alls att köpa här utan det var när vänner, eller jag själv, åkte till länder som England och USA som jag kunde få tag på en förpackning.

Så är det också lite idag, Jag köper aldrig de här hemma i Sverige. Utan de köps, jag inbillar mig billigare, utomlands. Och äter dem väldigt långsamt eftersom jag köper nya så sällan.

 Den högra burken köpte jag förra sommaren när jag var i USA. Den andra burken fick jag förra veckan från Matilda som hade varit till England och sprungit förbi en godisbutik för att köpa den till mig. Så himla fint!    

I tisdags eftermiddag möttes jag och Carro upp på ett fik här i staden för att skriva en skoluppgift och prata en hel massa.

I handen hade hon den här rosa påsen och jag frågade om hon hade handlat något fint.

Och det hade hon. Till mig. Denna fina men knasiga bästa vän jag har.

Inte hade hon behövt det. Presenterna var de finaste i världen. Och kommer nu att användas flitigt.

I påsen låg två saker:

Den här himla fina muggen att dricka te ur.

Och det här läppstiftet från Make up store i exakt den färg jag varit och klämt på ett tag nu. Det är färgen Vamp. Den finaste röda kulör jag sett. Sitter dessutom som berg i jämförselse med många andra läppstift jag äger.

Tack så mycket fina, fina Carro!

Hur gör man för att blogga när man inte har något att blogga om?

Man låtar bli. Vilket är det jag har gjort. Något som nog egentligen inte är vad man bör göra. Men jag kände att det var vad som var mest sant mot mig själv.

Jag vill inte lägga ut vad som helst bara för att det är något utan att det är något som jag är i alla fall hyffsat nöjd med. Där insperationen finns.

Dessutom har det inte riktigt funnits tid.

Så det blev en paus. Att komma tillrätta hemma igen. Komma igång med kurserna och studerandet igen. Samtidigt har jag haft mycket roligt.