Fina, fina She & Him, med underbar musik. Medan jag håller på med min packningsångest så spelas de i bakgrunden som lugnar och får mig att dansa.

Imorgon åker jag hem till min lägenhet och lämnar den här staden för den här gången.

Det känns båda ledsamt och efterlängtat. Tiden har gått extremt fort den här sommaren. Det är som om jag har stått still och den har rusat i väg och jag har inte hunnit med att göra allt som jag hade tänkt göra. Men samtidigt gör det inte så mycket som man kanske skulle kunna tro.

Min resväska börjar redan fyllas och jag vet inte hur jag ska få hem allt igen.

Så mycket har jag ju inte köpt! Men ändå känns det som att alldeles för mycket kommer behöva lämnas kvar.

När jag gick på gymnasiet älskade jag Evanescence.

Spelade deras skiva tills den i princip gick sönder.

Och jag dyrkade den här videon. Var nära att tacka ja till att få hennes klänning uppsydd  åt mig för TVÅTUSEN kronor. Och jag försökte linda armarna på samma sätt.

Ville ha långt svart lockigt hår. Hon fick mig att vilja pierca ögonbrynet (vilket jag aldrig gjorde, tack och lov).

Jag ville av hela mitt hjärta vara lika vacker som hon.

För ett par veckor sedan spelade jag skivan igen, hittade den på Spotify.

Och den där låten satte sig på samma sätt som tidigare. Den får mig att rysa genom hela kroppen. Och jag måster erkänna att jag fortfarande älskar videon. Och klänningen är fortfarande lika vacker.

Om och om igen spelas denna låt från min dator.

Älskar låten. ÄLSKAR videon. Älskar stilen.

Älskar allt med den!

Jag jobbar. Och sovet. Och jobbar. Och sover.

Sedan har jag helg och jag far ner på Cityfestivalen och ser fina Daniel Adams-Ray och jar blir kär i gitarristen, fast han spelar bra på trumman också, i det band han har. Jag tror att han heter Jonathan. Där och då bestämmer jag att om han vill så ska jag föda hans barn. Och då vill jag inte ens ha barn.

(Om du läser, höra av dig!)

Sedan ser vi LoopTroop och jag inser att jag inte passar in i publiken även om jag tycker om musiken.

Och det är under den konserten jag inser hur gammal jag är. När jag ser två småtjejer med sönderfärgade hår. Med ögonbryn helt bortnoppade och ifylda med alldeles för mörk penna. Vars kjolar är som skärp. De drar igenom publiken så uppenbart på jakt efter någon att ligga med. De får napp på två killar en kort stund innan de drar vidare för att, precis som alla de andra killarna på spelningen, lyssnar på LoopTroop.

Och jag mår så dåligt i själen. Vill be dem skaffa sig lite självrespekt. De kommer tacka sig själva vid en senare tidpunkt. Men jag gör det inte.

Sedan är det måndag och jag går tillbaka till jobbet. Tidigt på morgonen. I beiga byxor som tydligen ser ut som chinos men som inte är det och en vinröd tröja.

Och på fredag är det Power Meet i staden. Det kommer raggare och bilar från hela världen. Enligt tv: Världens största raggarträff. (kul!)

Jag ska, förhoppningsvis, ut och äta och sen ska jag, som det ser ut, jobba. Jag klagar inte.

Klarar mig bra utan att gå på raggarträff.

Det om jag ska vara helt ärlig.

Och Arctic monkeys nya skiva är bra.

Men inte så bra som deras första.

Hittade denna gamla goding på Spotify. Har allid haft en viss kärlek till den här låten. Sen jag hittade den på någon blandskiva jag hade.

Egentligen borde jag nog sova nu. Antagligen för länge sedan.

Men jag har städat mitt kök. Diskat och torkat av sprisen och alla diskbänksytor.

Jag köpte ett spislockset idag som jag lagt på plattorna på spisen.

Det blev rätt bra tycker jag.

Så nu sitter jag vid mitt köksbord och bara njuter.

Tycker om att sitta i ett rent kök. Med armbågarna mot bordet och med ett glas hallonvatten och med tyst musik som spelas i bakgrunden.

Medan jag ser hur det ljusnar utanför fönstret trots att himlen är grå av regnmoln.

För stunden är det tyst. Det har slutat regna och åskan har sedan länge dragit förbi.

Snart ska jag sova. Men först ska jag sitta här en stund och filosofera på allt och ingenting.

Längar dock redan till imorgon så det bli nog inte så länge. Dessutom är jag himla trött.

Imorgon ska jag äta lunch med fina Jennifer.

Sedan kommer det mindre roliga arbetet av att packa ihop mina saker i en resväska.

Men även det måste göras ibland.

Och i bakgrunden spelas:

Ibland när regnet öser ner ute och man inte är på det bästa humöret.

Behöver man bara en bra låt, med bra text och en fin vän.

Så rätt på så många sätt.