Hela livet är uppbyggt av ögonblick. Bra ögonblick, men också dåliga.

Vissa av dessa ögonblick kommer alltid att finnas i ditt minne.

Den första kyssen.

Resan till Malmö med pappa.

Den där meningen, ordet, som din mamma eller syster sa.

Den som gav dig modet och orken att fortsätta framåt.

Kanske är det den där låten som spelades just när du såg honom.

Det där ögonblicket då ni höll varandra i handen, utan att du visste hur det egentligen gick till.

Eller den stunden då du såg din morfar så ledsen på en begravning.

Vissa ögonblick kommer att finnas där bara för sekunden.

Utan att lämna något spår i minnet.

Händelser i dessa ögonblick kan komma att ändra ditt liv fullständigt.

Ibland så du inte märke det. Ibland visar det sig tydligt.

Vissa ögonblick kommer bara att finnas till.

Varje ögonblick som går. Varje händelse som sker bör man ta till vara på.

För du byter just det ögonblicket mot den tiden i ditt liv.

Ett ögonblick närmare döden.

Men också ett ögonblick rikare.

Ett ganska passande ämne för dagen. Jag har många fina vänner men ska nämna de närmaste. De jag känt längst. De hemifrån.  De jag just nu saknar.

Först ut har vi Rebecca.

Fina, fina Becca.

Med ett hjärta av guld och ett mine som guldfisk (vi är två där, lika som bär på gott och ont). Vi tycker om vin och kaffe. På fik och bar. Vi tycker om att prata. Hon dansar inte gärna, det gör jag. Så vi kompromissar.

Ibland det ena, ibland det andra. Vi har båda svårt att få saker att bli av.

Vilket inte hjälper att vi alltid lyckas bo lång ifrån varandra och jag saknar henne.

Men när vi ses då är det som att vi inte varit ifrån varandra alls.

Nu planerar vi två resor. En där jag ska åka ner till henne och en där hon ska komma upp hit. Vi håller tummarna, men känner också varandra väl.

Längtar tills vi ses!

Sedan har vi Jonas.

Mer som en bror än som en vän.

Han räknas naturligt till en av familjen.

Ibland ses vi inte på ett helt år och jag saknar honom allt som oftast.

Det är tur att det finns msn eftersom vi är otroligt dåliga på att svara både på sms och på samtal.

Det har blivit lite vår grej det där.

Utan att han själv vet om det är Jonas ett av de största stöden jag har i mitt liv. Det räcker lite att han smsar eller skriver en rad på msn.

Något vardagligt om ingenting. För jag vet att han finns där.

Som en riktig vän ska vara.

Och vi ska ta en kaffe, nästa gång jag kommer hem. Om jag så ska komma till ditt jobb och bjuda dig Jonas!

Sist, men långt ifrån minst, är Erika.

Fina, söta och roliga Erika som jag träffade i Örebro när vi pluggade.

Som jag funkade så otroligt bra med. Lika på rätt sätt.

Tänker fortfarande ibland på vår efter-tenta-pizza och disney-film och ler.

Det var tider det.

Nu har Erika världens underbaraste dotter. Olivia.

Jag må vara partisk men hon är den sötaste man kan se.

Så fort jag kommer hem försöker jag ta mig i alla fall en gång till Örebro för att träffa de två över en fika, en lunch på vårat favoritfik eller en shoppingtur.

Lycka till imorgon Erika, det kommer att gå utmärkt!

Vänner, den familj du själv väljer.

Kom just innanför dörren. Är konstigt nog inte speciellt trött. Så jag sitter här och ska skriva om min dag.

Den började med att jag tog sovmorgon. Länge. Det var ju runt -28 grader ute.

Så jag insåg redan kvällen innan att det nog inte skulle bli mycket gjort idag.

Varför inte låta sig ligga kvar i sängen en stund längre då?

Vid halv 12 klev jag i alla fall upp. Och gjorde frukost. Med mycket kaffe eftersom jag tänkte sitta länge och njuta av lördagen. Vilket jag gjorde.

Tänkte svara på lite mejl, skriva lite saker som jag har att göra till skolan och ta tag i allt det där jag har skjutit lite på.

Men fastnade istället i en film, Nowhere boy.

En film om John Lennons uppväxt.

Så mycket film som jag sett på senaste tiden borde jag kanske skriva recensioner. Kanske kommer det, kanske inte.

Vid fyratiden tog jag i alla fall tag i mitt liv. Jag hoppade i duschen. Drog igång middagen, sminkade mig och valde ut en av mina klänningar, strumpbyxor och tights. För ska man gå in till staden och det är kallt ute men man vägrar ha jeans, då får man klä sig varmt på annat sätt.

Strax efter sju satt jag på ett fik och drack öl men finaste Dennis och Johanna.

Vi skrattade högst av alla och pratade om allt mellan himmel och gjord.

Vid kl 22 bröt vi upp och gick hem.

Jag visste att min klass hade en liten get together. Och tänkte att jag kunde svänga förbi dem en stund.

Jag hann hem innan jag fick tag på dem.

Men jag är å andra sidan inte den som är den så jag tinade upp hemma en stund och gav mig sedan hemifrån på nytt.

Väl där pratades det om allt möjligt. Det planerades middag, gjordes upp kontrakt om träning och utgång.

Vid kvart i ett bestämde tre, som sedan blev två, av oss att vi skulle gå ut på krogen.

55 min innan stängning betalade jag och Erik 80kr var och gick in.

Väl värt kan jag tycka såhär i efterhand.

Vi träffade många vi kände och många vi inte kände.

Vi dansade som dårar. Och skrattade.

Sedan gick vi på Max.

Nu är jag alltså hemma igen, i mitt varma kök.

Där jag trivs som bäst.

Imorgon är en ny dag med nya händelser.

Dagen har visst redan börjat men jag är inte riktigt med ännu.

Hoppas er dag varit bra.

På väg hem gick jag och funderade på vad jag skulle skriva om dagens ämne.

När jag gick hemifrån tidigare idag hade jag skrivit en mening:

”vad är kärlek?”.

Efter den stod pekaren bara och blinkade.

Det cyniska i mig vill säga att kärlek enbart är något som filmer och musik skapat. Något som egentligen inte finns och som väldigt få kanske tror att de upplever. Men romantikern i mig slåss ganska bra och tankar om den där pirrande känslan som man får när man är kär gör sig påmind. Aldrig mår man så bra som när man är kär i någon.

Kärlek är att inte kunna sluta tänka.

Att få ett leende på läpparna när han kommer på tal.

Att bli sådär larvigt glad när ni ses.

Kärlek är att tycka om någon just som den personen är.

Att aldrig kunna sluta prata om honom med dina vänner.

Kärlek är att veta att du alltid har någon att ringa oavsett om du vill något eller inte.

Kärlek är de små smsen. Den lilla blinkande smileyn på slutet som du inte kunde sluta analysera i början, och pirret i läpparna efter att ni stått länge i kylan och kysst varandra.

Kärlek är den där längtan efter att få sova hos honom. Bara sova. Med hans armar runt dig och värmen från hans kropp så nära. Att veta att när du vaknar på morgonen kommer han fortfarande vara där. Nära och varm.

Kärlek är det där meddelandet du skrivit längst bak i ett block. Inte för att någon ska se. Allra minst Han. Du måste bara få ur dig det.

 ”Jag älskar dig”

Ingenting gör så ont som kärlek. Om den inte är besvarad eller om man förlorar den.

Rent allmänt kan kärleken göra dig tokig. Mentalt störd som vi kallar det.

Den kan få hjärtat att stanna och tårarna att rinna fler nätter än du själv känner är rätt.

Kärlek är känslan av att du aldrig kommer hitta någon annan.

Att du inte vill hitta någon annan.

Citerar en låt i en film:

”Love makes us act like we are fools

Throw our lives away, for one happy day.”

Kärleken är den där låten, som du inser att du aldrig mer kommer kunna lyssna på om han inte vill ha dig. Om han lämnar dig.

I mitt fall är det Adele - Make you feel my love.

Låten som spelades sista gången som Han var här.

Okej så det blev inget bloggande igår.

Hade tänkt skriva när jag kom hem från den trevliga fikan med Emma.

Men det blev helt enkelt inte så.

Ämnet för dagen blir alltså vad jag åt idag. Vilket kanske det tråkigaste ämnet på listan. Både för er och för mig. Alltså tänker jag att vi raskt och smidigt tar oss genom det. Lite som ett plåster som ska ryckas bort. Så vi kan gå vidare till något annat sen.

Frukost:

Två koppar kaffe, knäckemackor med räkost och avokado. Och ett glas Proviva.

Lunch:

Det blev inte lyxigare än spagetti och köttbullar. Snabb lunch eftersom jag sen skulle iväg till skolan.

Eftermiddagsfika:

Kaffe och två bitar mörkchoklad för jag var så otroligt sötsugen.

Middag:

Det blev Kantarellsoppa och vitlöksbröd. Serverat i den fina rosa skålen på den nya brickan jag inhandlade på Ikea över jul. Med halv åtta hos mig på teven och tända ljus. Det var fantastiskt mysigt.

Puh. Färdiga. Då kan vi ta nästa ämne imorgon. Roligare och kanske intressantare. Man kan hoppas.

Nu ska jag göra en kopp te och krypa upp i soffan framför teven under en filt innan jag ska krypa i säng.

Så var det alltså dags att presentera mina föräldrar. De två individer som skapat mig och som fostrat mig till den jag är. Vet inte hur jag ska lyckas med det i ett inlägg.

Min älskade mamma heter Inger.

Jag har alltid sagt, och står fortfarande fast vid, att hon är den vackraste av alla mammor jag träffat. Finast är hon när hon låter sitt hår vara vågigt, när hennes ögon är markerade just sådär lagom med smink och hon gjort i ordning sig för att gå på middag hos några vänner tillsammans med pappa. Då strålar min mamma.

Vackrast i världen.

Min mor är min bästa vän och den jag ringer till när jag behöver hjälp med något. Hon har alltid svar och om inte så kan vi resonera oss till en lösning.

Min mamma är en curlingmamma. På gott och ont. Mest gott om du frågar mig.

Vi tycker om nästan samma saker min mamma och jag.

Ibland är det skönt att övertala henne på lunch, det är inte svårt och det blir oftast sushi, och sedan sitter vi och pratar alldeles för länge. Tiden flyger iväg och tillslut är vi sena båda två. Och ändå känns det som att jag aldrig hinner prata klart med min mamma. Att jag inte hinner fånga upp allt som hon har att  lära mig. Så jag ringer och vi pratar ännu mer.

Hon är fin min mamma. På alla sätt.

Min kära pappa heter Michael.

 Fast han kallas kort och gott för Micke.

Eller pappi om det är jag eller min syster som vill honom något. 

Min pappa är cool, det säger i alla fall mina vänner. Och nog är han det min pappa. Även fast vi har samma temperament och gillar att diskutera. Eller kanske just därför. Till pappa ringer man när man har tekniska problem. När datorn strular eller telefonen inte vill. Då suckar han. Men han hjälper alltid till. För han vet att jag inte kan något och antagligen kommer ringa honom tio gånger till med panik och inte förstå vad jag ska göra.

I julas startade jag och min pappa en ny tradition, hoppas jag, vi var på Bandy.

Jag den minst sportintresserade människa du kan hitta på denna jord har fallit för en sport.

Så vi lägger det till våra andra små traditioner som vi har jag och min far. Dessa är bland annat: att dricka öl på någon av stadens pubar, där jag pratar hål i huvudet på honom eftersom jag har så många ord och inte vet hur jag ska hinna säga allt och han lyssnar. Och att titta på Top Gear, sittandes på varsin sida av den stora hörnsoffan som mina föräldrar har. Oftast somnar någon av oss, ibland båda två.

När pappa klär upp sig i kostym eller i frack.

När han ska på fest med mamma. När de ska ha fest hemma.

Då är min mamma och pappa de vackraste paret, fixade och matchar sådär rätt.

De glittrar tillsammans min mamma och pappa.

Det och hundra andra saker är mina föräldrar. De två som jag älskar mest av allt.

Hos mina föräldrar. Där är alltid hemma.

Sitter här och funderar på det där med första kärleken.

Är det första pojkvännen? Eller var det han den där söta på lekis?

Killen man satt bredvid och bara ville ha uppmärksamhet av?

För visst var jag "kär" innan jag blev tillsammans med någon.

Det är bara att öppna valfri dagbok från den tiden.

Det står klart och tydligt på sidorna.

Många killar har det blivit under den tiden. För i den åldern är kärleken flyktig. Men just den här killen från lekis, han hölls kvar ett tag.

I alla fall till mellanstadiet då den där söta killen började i parallellklassen.

Den killen som i femman blev ihop med den söta tjejen i min klass. 

Men nu var det ju inte den lilla utsvävning som inlägget skulle handla om utan just den första kärleken.

Och den första jag kan komma ihåg är alltså Niklas. Om man frågar mamma kanske hon skulle säga något annat. Niklas var i alla fall den söta killen som satt bredvid mig på lekis när vi satt i ring. Han med de bruna ögonen och det lockiga håret. Den söta killen som jag så hårt önskade skulle se mig och tycka om mig. Önskade man att bli ihop i den åldern? Nej det kan jag inte minnas, men senare. När vi gick i kanske trean. Då hoppades jag.

Kanske kunde vi hålla handen på rasten?

Fika hemma hos mamma och pappa och dricka saft?

Det hände aldrig kanske jag ska tillägga.

Ibland saknar jag den där kärleken.

Den oskyldiga, rena, enkla (kan man inse såhär i efter hand) och lite naiva kärleken.

Den var fin på sitt sätt.

Hola alla människor Camilla här, lillasyster till den snygga tjejen som äger denna blogg. 

Nu tänkte jag att jag skulle skriva hennes "om mig"-inlägg eftersom att hon skrev ett så gulligt inlägg om mig, som jag nu tänker inspireras lite av. 

Susanna föddes den 29 September 1987 alltså 3,5 år innan mig, så innan jag föddes har jag inga aning om vilka knäppa saker fröken pysslade med.

Numera är hon iallafall en framåt person som alltid är trevlig mot alla, blir alltid lika imponerad när vi är och handlar och hon är trevlig mot personen i kassan på ett sätt som jag aldrig är hur mycket jag än försöker. Det är inte bara trevlig hon är bra på utan det finns så otroligt mycket annat som min syster kan, en av de sakerna är politik, främst i Vitryssland och Ukraina, som hon gulligt knäpp som hon är skrev sin C-uppsats om.

De roligaste jag vet med min syster är att hon är som en pensionär ibland och vad jag baserar de på är att hon är galen i kaffe och punchpraliner och att sötan har två portmonnäer, en för mynt och en för kort och sedlar. 

Min syster har alltid ställt upp för mig även om jag ibland driver henne nära till vansinne med mina frågor om allt. Men hon hon är så klok min syster så de är henne man vänder sig till om de är något.

Skulle kunna fortsätta ett tag till och fylla hennes blogg med fina saker om henne. Men man måste ta sig tid att lära känna henne för att förstå hur fantastisk hon är. 

/Camilla