Jag är ingen godisfantast. Ibland köper jag godis men det händer inte överdrivet ofta.

Men jag har en godissort som jag inte kan säga nej till. Som jag älskar mer än någonting annat.

Och det är Jelly Beans.

Jag upptäckte de små bönorna när jag var i USA för första gången. Jag var kanske åtta år då. Vi var där med familjen och några släktingar gav sådana till barnen. Jag var såld direkt. Små bönor som smakar allt från popcorn till kane, äpple och körsbär. Om du blandar dem på rätt sätt får du fram smaker som till exempel äppelpaj eller bananasplit.

De säljs vissetligen här i Sverige. För en ganska dyr summa pengar.

Länge fanns de inte alls att köpa här utan det var när vänner, eller jag själv, åkte till länder som England och USA som jag kunde få tag på en förpackning.

Så är det också lite idag, Jag köper aldrig de här hemma i Sverige. Utan de köps, jag inbillar mig billigare, utomlands. Och äter dem väldigt långsamt eftersom jag köper nya så sällan.

 Den högra burken köpte jag förra sommaren när jag var i USA. Den andra burken fick jag förra veckan från Matilda som hade varit till England och sprungit förbi en godisbutik för att köpa den till mig. Så himla fint!    

I tisdags eftermiddag möttes jag och Carro upp på ett fik här i staden för att skriva en skoluppgift och prata en hel massa.

I handen hade hon den här rosa påsen och jag frågade om hon hade handlat något fint.

Och det hade hon. Till mig. Denna fina men knasiga bästa vän jag har.

Inte hade hon behövt det. Presenterna var de finaste i världen. Och kommer nu att användas flitigt.

I påsen låg två saker:

Den här himla fina muggen att dricka te ur.

Och det här läppstiftet från Make up store i exakt den färg jag varit och klämt på ett tag nu. Det är färgen Vamp. Den finaste röda kulör jag sett. Sitter dessutom som berg i jämförselse med många andra läppstift jag äger.

Tack så mycket fina, fina Carro!

I torsdags var jag och syster till affären.

Vi skulle nog mest köpa champinjoner till maten och hon skulle köpa pennor att rita med.

Men det slank med två burkar med sopbubblor.

Enastående liten sak som är lika roligt nu som när man var liten.

Kanske till och med roligare och så himla fint och somrigt.

Och vi bestämde att om vi skulle gifta oss med någon man när vi blir stora så ska vi ha sopbubblor båda två istället för ris som i alla fall sväller i fåglarnas magar och gör dem illa.

När jag gick på gymnasiet älskade jag Evanescence.

Spelade deras skiva tills den i princip gick sönder.

Och jag dyrkade den här videon. Var nära att tacka ja till att få hennes klänning uppsydd  åt mig för TVÅTUSEN kronor. Och jag försökte linda armarna på samma sätt.

Ville ha långt svart lockigt hår. Hon fick mig att vilja pierca ögonbrynet (vilket jag aldrig gjorde, tack och lov).

Jag ville av hela mitt hjärta vara lika vacker som hon.

För ett par veckor sedan spelade jag skivan igen, hittade den på Spotify.

Och den där låten satte sig på samma sätt som tidigare. Den får mig att rysa genom hela kroppen. Och jag måster erkänna att jag fortfarande älskar videon. Och klänningen är fortfarande lika vacker.

Om och om igen spelas denna låt från min dator.

Älskar låten. ÄLSKAR videon. Älskar stilen.

Älskar allt med den!

Egentligen borde jag nog sova nu. Antagligen för länge sedan.

Men jag har städat mitt kök. Diskat och torkat av sprisen och alla diskbänksytor.

Jag köpte ett spislockset idag som jag lagt på plattorna på spisen.

Det blev rätt bra tycker jag.

Så nu sitter jag vid mitt köksbord och bara njuter.

Tycker om att sitta i ett rent kök. Med armbågarna mot bordet och med ett glas hallonvatten och med tyst musik som spelas i bakgrunden.

Medan jag ser hur det ljusnar utanför fönstret trots att himlen är grå av regnmoln.

För stunden är det tyst. Det har slutat regna och åskan har sedan länge dragit förbi.

Snart ska jag sova. Men först ska jag sitta här en stund och filosofera på allt och ingenting.

Längar dock redan till imorgon så det bli nog inte så länge. Dessutom är jag himla trött.

Imorgon ska jag äta lunch med fina Jennifer.

Sedan kommer det mindre roliga arbetet av att packa ihop mina saker i en resväska.

Men även det måste göras ibland.

Och i bakgrunden spelas:

Det var länge sedan jag bloggade. Alldeles för länge sedan.

Men det har inte funnits tid. Det har skrivits uppsats vilket resulterat i ett läsande som höll i sig till sena nätter och tidiga mornar. Och allt där i mellan.

Men nu är jag tillbaka på spåret igen. Uppsatsen är inlämnad och jag har sovit.

Sovit så att min mentala trötthet har släppt greppet om min hjärna.

Men det betyder att jag inte berättat om de varma dagarna som kom. Jag har inte hunnit skriva om Johnny Depp i 3D och inte heller om min fika på parkbänkarna i centrum.

Iste och bulle. Finaste vännen och prat om allt och ingenting. Det var lite för kallt att sitta ute, i alla fall i skuggan. Så vi jagade solen. Hoppade från parkbänk till parkbänk och dinglade med fötterna. Skrattade högt och förfasade oss. Och pratade. Att det var lite kallt gjorde ingenting.

Och hon hade med sig tidningar.

  Hon hade hittat "Allt i hemmet" på en loppis och hade tänkt på mig. Numret jag fick var septembernumret från 1957 (det året och den månaden som min pappa föddes, det tyckte jag var lite fint)

Den innehöll allt. Men mest inredning. En inredning jag vill ha.

Och då hade den så himla fina reklambilder.

Tack Josefin, du är så himla rar!

Jag har väldens finaste familj.