Imorse åkte mamma hem. Efter en fantastisk helg här på besök.

Ett par timmar senare promenerade jag genom ett närliggande villa område i den fantastiska höstdagen. Himlen var blå med några få moln och när jag tittade på teperaturen ute vid åtta tiden var det redan tio grader.

Överallt var människor ute och tvättade bilarna eller donade med trädgården. Och jag log för mig själv och mindes min uppväxt. Söndagar med fint väder. Framförallt på hösten. Betydde en sak i min familj. Pyssel i trädgården.

Allt från att räffsa ihop löv som fallit på gräsmatten till att plocka fallfrukt som annars skulle förmultna på marken.

När jag svänger om hörnet känner jag lukten av någon som eldar. Det luktar som när vi grillade korv ute. Så som man ibland gör när man är barn. Att elda utomhus och inte i en kolgrill som den man har på trädgården luktar på ett speciellt sätt. Och korven var alltid en aning godare tillagad på det sättet.

Jag möter människor. Familjer och par. Ute på söndagspromenad.

Jag går förbi en trädgård där en man visslar en glad melodi medan han och, vad jag antar, är frun plockar kvistar på marken.

Och jag tänker att hur mycket jag än är uppväxt med just detta.

Så är jag glad att jag har en lägehet. Där det närmaste jag kommer trädgårdarbete är att plantera de Pelargonplantor som mamma tog med upp.

Jag tycker verkligen inte om att bli äldre.

Jag vet, jag är BARA tjugofyra. Men jag tycker inte om att bli äldre.

Varje födelsedag kryper sig samma känsla inpå mig. Vad har jag gjort sen förra gången den här dagen var här att komma igenom? Vad har jag gjort som jag kan berätta om när jag blir äldre. Vad har jag gjort som jag kan skriva i min framtida biografi?

Precis samma tankar i torsdags.

Var jag inte nyss 15?

Satt jag inte i den söta pojkens knä på en bänk i gymnasieskolan och hånglade som om det inte fanns någon morgondag, alldeles, alldeles nyss?

Tog jag inte just studenten? Höll min bästa vän i handen och sjöng hela vägen runt centrum innan vi skulle ta oss upp på flaket?

Var jag inte nyss 7 år och hade en rosarutig klänning på skolavslutningen och med håret i en rosett. Välkammat och ändå sådär flygigt. Med blommor till fröken i händerna.

Gick jag inte nyss vilse på Örebro universitet? Första dagen på den nya utbildningen?

Satt jag inte alldeles för en sekund sen på ett flyg till Dublin. Det första äventyret på egen hand. Utan någon att hålla handen. Och skramlade inte tiden just då på hysteriskt fort så det kändes som att en vecka senare satt jag där på planet och hysterigrät över att lämna mina fina vänner kvar medan jag for hem.

Var det inte igår som jag bestämde mig för att satsa på att skriva? Att följa mitt hjärta även om jobbchanserna inte är så stora? Var det inte igårkväll som Han krossade mitt hjärta?

När blev jag 24? Hur kunde åren gå så fort utan att jag tillät det? Utan att jag hann med?

Jag tycker verkligen inte om att bli äldre.