Hamilton är inte en film att se det är en film att överleva.

Det var tanken jag hade i huvudet när jag promenerade hem från bion. Det var inte så mörkt ute fast det var sent på kvällen för snön lös upp en del. Det var nästan öde så jag hann gå igenom hela filmen i huvudet igen.

Hamilton är inte en film att se, det är en film att överleva. Fast ändå på ett bra sätt.

Det var väldigt väl gjord när det kom till scenerna och till skådespelarna och då är jag ändå inte en av dem som tycker mycket om Persbrandt. Det har jag nog aldrig gjort. Dessutom är jag inte heller särskilt förtjust av Pernilla August. Inte vet jag riktigt varför och som statsminister i den här filmen är hon riktigt bra.

Kanske måste revidera min åsikt där.

Filmen var alltså riktigt bra.

Och i scenen när Hamilton springer ifrån prickskytten såg jag vissa likheter med senare James Bond-filmer. Kanske är det så att man tagit viss inspiration?

Det var väldigt snygg på alla sätt och vis. Välarbetad skulle jag säga.

Mitt problem med filmen, och det är nog väldigt individuellt det där, är att jag inte tycker om när man är så rå och brutal i våldscenena. Jag vill inte se när någon bli skjuten för att sen få se hur blodet sprutar i någon slags slow motion. Det gör mig illamående.

Och jag insåg att den skulle vara våldsam. Jag är inte alldeles korkad och jag reagerar inte så ofta på det sättet när det är våld i en film men för mig gick den här över gränsen och jag mådde illa hela vägen hem.

Det kan ha varit att den var så intensiv samtidigt.

Jag hörde någonstans att Jan Guillou var missnöjd med filmen eftersom boken var mer politisk och filmen har förlorat det och istället riktat in sig på våldet (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article14227946.ab) men jag vet inte om det skulle vara så många som kom och såg den om det var mer politik i den även om jag hade tyckt att det hade kunnar vara intressant. Däremot fick det mig att vilja läsa boken för att se skillnaden.

Vilken är egentligen bättre?

Filmen får i alla fall tre av fem av mig. Trots illamåendet efter.

Har tänkt lägga mig strax.

Fast när jag ser på klockan undrar jag lite varför är ju ledig imorgon och kan jobba. Men inser sedan att de kommer hit arbetande karlar som ska gräva upp framsidan av trädgården här hos föräldrarna och då vill man gärna ha fått sin skönhetssömn av framförallt två anledningar.

1) De väsnas nå förjordans så någon längre sovmorgon kan man nog inte hoppas på.

2) Men vill ju se halvdan ut och inte fullstädigt pluffsig ut med håret åt fjorton håll ifall de nu skulle kunna tänka sig att ringa på och de just vid det tillfället valt att skicka fram en snygging.

Alltså sova.

Men först har jag tänkt att jag ska skriva lite om filmen som gick på tv3 idag och som jag alltså såg. State of Play. Den är från 2009.

Det var inte en dålig film men det var väl ingen egentlig wow-effekt på det hela heller. En rätt medioker film med andra ord.

Det var vaken Ben Afflecks eller Russel Crowes bästa roller (Om nu Affleck gjort någon bra roll, meningarna går lite isär på den frågan)

Det handlar i alla fall om en företagskonspiration och ett antal reportrar på en tidning som bli indragna i det hela eftersom en av dem (Crowe) känner politikern som är inblandad (Affleck) och dels för att de ju vill ha ett scoop.

Helen Mirren spelar chefsredaktören. Älskar henne och hon kommer inte alls till sin rätt. Men underhållande var det så här en söndagkväll.

Spännande på sina ställen, men blir aldrig sådär jättespännande så man inte kan sluta titta. Tyvärr.

Den får en slät tre av fem från mig. Lite som en halvjummen kopp kaffe.

Och jag tror att den Brittiska serien som är förlagan till denna från 2003 är bättre. Som när det kommer till så mycket annat. Ska se den vid tillfälle har jag tänkt.

Så filmen, den film som tog mig kanske två veckor innan jag faktiskt såg.

Av en eller annan anledning.

District 9.

Är inte mycket för SciFi-filmer. Nog har jag sett ett antal men det brukar inte vara mitt första val. När jag dessutom, just när jag slagit på filmen får höra, av en kompis och vi har i princip så långt ifrån samma filmsmak man kan komma, att det är bra film. Då sänks mina förhoppningar avsevärt (Ledsen J men du skulle känna precis samma sak om det visade sig att du just såg en film, du inte visste så mycket om, som jag råkar gilla. And you know it!)

I alla fall. Den var bra. Förvånansvärt bra. Hade lite svårt för allt blod och hur tydligt det var när folk blev skjutna (men det är väl å andra sidan lite av Peter Jacksons specialitet vad jag förstår) och när det var som värst var jag faktiskt tvungen att pyssla med datorn samtidigt. Nu kan jag säkerligen vara känsligare än många andra på den punkten (jag skulle till exempel aldrig få för mig att se Saw-filmerna och är väl egentligen inte så överdriver förtjust i krigsfilmer av samma anledning). Jag gillar inte våld.

Men bortsett från det, var det en ganska annorlunda film om utomgjordingar. En film som inte gjorde dem till ett hot mot oss på samma sätt som annars brukar vara, även om personerna i filmen nog ville ha oss att tro det. Det var också ett intressant grepp att ha den gjord som en dokumentär även om jag tycker att de tappade det lite halvvägs in i filmen. Vilket, utifrån handlingen, kanske inte var helt konstigt.

Den behandlade rasism på ett sätt som inte var sådär störande tydligt som det kan vara ibland. Då det tar över hela filmen. Bra budskap som man kunde ta till sig utan att det kändes tjatigt med andra ord.

Slutligen grät jag hysteriskt. Skakade på huvudet åt mig själv och undrade hur jag blev så blödig. Men att jag faktiskt brydde mig så mycket om delar av karaktärerna i filmen är ändå ett gott betyg. Framförallt sen kärlekshistorien, som i min värld ofta är ganska viktig i en film som i övrigt är relativt utan hopp och ljus, gick rätt förlorad och man fick ingen egentlig chans att lära känna dem som par.

Den får en stark 3 av 5 av mig.

Såg the King's Speech igår på bio. En bra film om än lite långsam. Med fantastiska Colin Firth i huvudrollen som kung George VI och den lite otippade Helena Bonham Carter som hans fru Lady Elizabeth.

Det var en snygg film med vackra miljöer och tidsenliga kläder. Den handlar om kung George VI, hans tid som hertingen av York, det vill säga innan han blev kung, och de talsvårigheter som får honom att uppsöka talpedagoger som inte kan hjälpa honom, tills han möter Lionel Logue.

Det är många skådespelare man känner igen i rollerna, om man sett andra brittiska filmer.

Exempel på detta är: George V som spelas av Michael Gambon (Harry Potter),

Lionel Logue som spelas av Geoffrey Rush (Pirates of the Caribbean, Munich) och Myrtle Logue som spelas av Jennifer Ehle (Pride and Prejudice) och många, många fler. Som så många gånger tidigare kommer jag på mig själv att funderar på om de inte har fler skådespelare i det landet. 

Mycket sevärd film. Den är en klar 4 av 5 i mitt tycke.

Filmen Coraline. Gjord av Henry Selick. Samma man som regisserade Tim Burtons Nightmare before Christmas.

Och man känner lite att det är samma stil, lite samma känsla.

Filmen handlar om Coraline. Som flyttar in i det rosa palatset med sin mamma och pappa. Författare till en trädgårdsbok. Hon känner sig inte sedd och hörd av någon. Inte ens grannpojken som pratar för mycket. Men en dag skickar grannpojken en docka till henne. En dock som är en kopia av henne själv.

Dockan leder henne till en dörr bakom soffan.

En dörr som hon på natten tar sig igenom och hamnar i en annan värld som är precis som hennes verkliga värld. Fast, på ytan, bättre. Där har alla invånader (kopior av de i den verkliga världen t.ex "andra mamman") knappar till ögon.

De vill att hon ska flytta dit. Kravet är: Att hon måste sy knappar till ögon.

Hon backar. Och det är där som saker och ting börjar visa sitt riktiga ansikte.

Coralines röst görs av Dakota Fanning och mamman och "andra mammans" röst görs av Teri Hatcher.

Jag tyckte om filmen. Även om jag fortfarande håller filmerna Nightmare before Christmas och Corps Bride som favoriter.

Men Coraline är fortfarande en film jag rekommenderar. För den är fantastisk.

Och tycker man om de andra nämnda filmerna kommer man tycka om den här, även om tempot känna lite långsammare.

Efter mycket velande över betyg. Får den 4 av 5. Jag tycker kanske inte att den är helt värd en fyra. Den är verkligen värd mer än en tvåa och jag tyckte att en trea var så tråkigt. Så den det blev en fyra i alla fall.

Under kvällen har jag fått sms. I ett av dessa stod det "Sett nån ny bra film då? Vi har sett 500 days of summer (den får 4 av 5) och Flickan (den får 2 av 5)"

Arvid, jag tänkte på dig när jag startade den här kategorin "Recension".

Den första recensionen är inte en ny film men det är som jag tidigare nämnt min favorit.

(500) days of summer.

Den gjordes 2009. Av Marc Webb.

Den handlar om Tom Hansen (Joseph Gordon-Levitt), som tror att han inte kommer vara lycklig förrän han hittat sin sanna kärlek och Summer Finn (Zooey Deschanel) som inte alls tror på att kärlek existerar.

De två möts på sin arbetsplats, där man tillverkar kort.

Tom blir direkt förälskad i Summer och de inleder ett slags relation, även fast hon inte vill ha något förhållande.

En annorlunda kärlekshistoria.

Som känns mer sann än många, många andra kärleksfilmer som görs.

Det känns som att den på ett trovärdigt sätt tar upp smärtan i att inte vara älskad tillbaka.

Samtidigt som den subtilt ironiserar lite på andra kärleksfilmer.

Att jag tycker om den här filmen så mycket kan ha att göra att jag kan identifierar mig med Tom man önskar att jag var lite mer som Summer.

Dessutom är det en snygg film i det faktum att miljöerna och kläderna de har är väldigt snygga. Väldigt 60-tal på något sätt utan att egentligen vara det.

Det är snygga övergångar mellan scenerna och hoppen i tid visas genom siffrorna som räknas fram. Stämningen som kommer vara visas redan där genom färgerna på himlen och hur trädet ser ut.

Och soundtracket. Jag är helt såld på the Smiths och Regina Spector som det är.

Det gjorde inte filmen sämre att de är större delen av Soundtracket.

Jag vill se ut som hon och vara tillsammans med någon som han.

Fortfarande lika bra.

Jag vet att recensionerna har varit olika beroende på vem man frågar.

Men en film som får mig att skratta så mycket att jag får ont i magen och vars färger gör mig glad, är bra. Dessutom har jag alltid älskat när publiken skrattar och reagerar på saker i filmen som om alla där var del i ett stort kompisgäng. 

Var där med Dennis, Carro och Matilda. Ett fantastiskt gäng som alla verkade tycka filmen var bra lika mycket som jag gjorde. Och det är väl mycket det det handlar om. Ett kompisgäng som går på bio och ser en film med vackra kläder, roliga repliker och som får en att må bra.

Så jag tycker verkligen att de som inte sett den borde se den!