Söndagar brukar inte vara min favoritdag alla kategorier.

Men just denna är ett undantag.

Jag vakna sent, väldigt sent. Efter en sen natt.

Den blev långfrukost med DN. Ägg och skinksmörgås. Och fruktyoghurt med extra päron.

Sedan dammsugning och disken efter bakandet igår.

Såg en film. Revolutionary Road. Ska recensera.

Åt godmiddag. Soppa med champinjoner. Till det favoriten vitlöksbröd.

Sedan dukade jag fram fika. Efter som rara Jennifer skulle komma över.

Det blev de blommiga kopparna med faten som hör till.

Gjorde ovanligt gott kaffe. Med mjölk.

Vi pratade mycket som alltid, om allt mellan himmel och jord.

Såg Solsidan och början av Wallander.

Och självklart spelades det musik. Det hör till.

Vi pratade om nästa vecka och vad som skulle göras.

Allt har jag nu skrivit upp i kalendern. Ordning och redan.

Det bli lättare om man har det klart.

Ska sova snart. Sängen ser väldigt varm ut.

Men inte riktigt än.

Så fantastisk passande ändå. Eftersom jag ändå hade tänkt skriva något fint som tack för hjälpen med bloggen.

Syskon. Jag har ett. Camilla. Eller Millis som hon heter för mig.

Fina, fina Millis som har hjärtat av guld.

Som storasyster har jag sett henne växa upp och bli stor.

Något som länge var svårt att förstå. 

För mig var hon sju år länge.

Tror det ändrades på riktigt först förra året när hon flyttade hemifrån.

Vi är så olika. Men så lika ändå.

Jag är fantastiskt stolt över min syster.

Hindren hon har haft i skolan med sin dyslexi.

Ändå tar hon sig igenom alla åren i skolan.

Går ut med riktigt bra betyg från gymnasiet och pluggar nu på universitet.

På andra sidan landet.

Rara, söta, omtänksammaste syster. Jag saknar dig.

Vi ses om en vecka.

Det här hade jag alltså på mig idag:

Köpte en ny kofta igår på Gina Tricot. Klänningen är min favorit som jag haft länge. Köpte den på Indiska. Tyvärr håller den på att falla i bitar. Strumpyxorna av ylleblandning kommer från Lindex. Och den söta klockan runt halsen är ett rea-fynd på BikBok.

Jag pratar väldigt sällan om min tro. Jag diskuterat den än mer sällan.

Jag berättar aldrig om varför jag började tro.

Men jag är kristen. Jag tror på Gud. Det är ett litet stöd och ett ljus ibland.

Jag äger två kors. Ett som jag fick i konfirmationspresent och ett som jag fick en födelsedag. Jag bär dem väldigt sällan eftersom jag inte vill diskutera och  få min tro ifrågasatt.

Jag har inget behov av att "frälsa" någon. Jag kunde inte bry mig mindre om vad du tror och inte tror.

Jag tror på en Gud som finns där för mig när jag behöver någon att luta mig mot. Som vill mig och alla andra väl.

Jag tror inte nödvändigtvis på bibeln och nej jag tycker inte att homosexualitet är fel.

Jag tror att kärleken är störst och jag tycker tanken om förlåtande är den finaste.

Jag tycker om att gå i kyrkan. Jag får ett lugn i hela kroppen av stillheten och tystnaden i en kyrka. Men jag går inte på gudtjänst så ofta som jag kanske borde för att av andra kallas kristen.

Min tro är privat. Personlig.

Så om du inte försöker övertyga mig om att jag har fel, så ska jag inte försöka övertyga dig om att jag har rätt.

Hemma. Äntligen!

Dagen började tidigt. Jag var i tid. Kände att jag hade det hela under kontroll, som jag måste eftersom jag redan har panik över flygningen och speciellt efter snön som just nu hindrar så många flyg.

08.50 skulle taxin komma och köra mig till flygplatsen.

Norwegian smsade mig om att jag var välkommen ombord på planet kl 10.15

Allt kändes smålugnt.

Sedan började paniken. Jag stod ute kl 08.50 och väntade på taxin som inte kom. Det tog TVÅ minuter innan jag började panik-ringa till mamma och pappa efter telefonnumret till taxibolaget. Ingen av dem svarade.

Paniken växte.

Tankar på snö och halka på vägarna. Missat flyg. Jul ensam.

Sedan kom taxin 7 min sen.

På vägen till flyget började smsen trilla in. norwegian meddelade att mitt plan var först 20 min sent sedan 30 min sent. Skickade informationen vidare till min syster som ska hämta mig.

Men planet lyfte.

En timmer utsatt tid landade vi på Arlanda.

Då hade min syster väntat på mig på Arlanda en timme.

Men hemresan därifrån var fantastisk.

Vi lyssnade på musik och sjöng högt.

Vi stannade på McDonalds och åt lunch.

Så nu har jag varit hemma ett antal timmar. Har hunnit se film.

Varit och handla inför jul. Ätit middag med hela familjen och sedan myst framför TVn med glögg.

Här mår jag bra.

Det är kallt ute. Och det är vitt.

Vitt av snö och kallt så det gör ont i pannan eftersom jag glömde mössan hemma. Kallt så det gör ont i låren eftersom jag bara har leggings.

Kallt så halsduken fryser till is av ångan man andas ut.

Jag och Jennifer promenerade till Isabelle och Erik för att se Robinson.

Se deras fina lägenhet, eftersom jag aldrig varit dit tidigare.

Och ätit glass. Av tre sorter.

Har inte följt Robinson alls men det var visst final.

Och jag insåg, som alltid när jag ser det där programmet, att de där tävlingarna gör mig stressad. In till själen och nerverna.

Erik skickades efter programmet till Ica att köpa popcorn, chips och dipp.

Och så satt vid vid deras köksbord och spelade kort och pratade.

Vi spelade både Chicago och något jag tror hette ruter sju.

Sedan gick vi hem i det kalla.

Hörde ropen från krogen och det slog mig att idag är det visst lördag.

Fast det känns som en sådan där fantastisk söndag som man har så sällan.

Ska strax lägga mig.

Nu när jag tinat upp med datorn i knät.

På riktigt kanske det finaste jag sett någonsin.

Älskar dem.

Vill se ut så där i svart klänning, röda läppar och hatt. Snart.

Att Joseph Gordon-Levitt dessutom är sjukt snygg och dessutom bär hatt!

Ja det skadar ju inte.

Hatt är nog förresten det snyggaste jag vet på män.

Förutsatt att de bär upp den rätt.

Sista föreläsningen idag. Och jag försov mig imorse.

Trots två väckarklockor, där en låg på andra sidan rummet, och en fantastisk Jennifer som smsade mig ett antal gånger.

Men noll vaknande alltså.

Vi började kl 10. Jag vaknade kl 10. Jag var i skolan tjugo över.

Osminkad. Oäten. Opigg.

Hela dagen blir verkligen konstig när man försover sig.

Ingenting stämmer riktigt och kroppen vaknar aldrig riktigt till.