Ytterst sällan, man skulle till och med kunna säga aldrig, skriver jag om politik och saker som händer i samhället. Speciellt inte när det är ett ämne som alla andra skriver om och har åsikter runt.

Inte för att jag inte är intresserad. För intresserad är jag.

Utan det är ett fullt medvetet val eftersom jag diskuterar rätt mycket om de ämnena i övrigt.

Men just nu känner jag att jag ändå måste göra ett undantag.

Det hela handlar om Ola Lindholm och hur han har behandlats av tidningarna och av polisen.

Jag tycker att det är vedervärdigt. Överlag har jag väldigt svårt för hur pressen beter sig under drev som  går. Hur en människa inte kan få en sekunds sinnesro och hur man som journalist inte kan ha i tankarna hur resten av familjen mår. En familj som i allt är oskyldig. Det finns inget konsekvenstänkande överhuvudtaget.

Och nu skulle nog antagligen ett antal av mina klasskompisar oberopa konsekevsneutraliteten. Det lilla fina ord som säger att journalister ska publicera utan att tänka på koncenkvenserna.

Jag har blivit uppfostrad till att veta att allt man göra har konsekvenser på ett eller annat sätt. Och att man alltid ska avväga värdet mot konsekvenserna.

Alltså kommer det även påverka allt jag gör i livet inklusive de texter som jag kommer att skriva. Det är naturligt.

Jag vill inte bli en "skandal"-journalist.

Men det tycks inte Expressens journalister ha uppfostrats med. För hur kan man inte ta med konsekvenserna i ständigt trakasseri. Och vad det gör med Ola Lindholm och hans familj. Hur man kan på det sättet dömma en människa utan att han dömts av en domstol. För han är inte dömd. Det är fortfarande en utredning.

Och på vilket sätt kan detta vara av allmänt intresse? Överhuvudtaget känns det ju som att det enbart är Ola Lindholm, hans arbetsgivare och hans familj som borde vara intresserade av detta. Ola Lindholm är nämligen ingen vi valt till att representera oss i viktiga beslut. Han har heller inte mördat någon, inte heller har han förgripit sig på barn och dessutom har han inte tagit droger i teve. Så argumentet att detta ska skada barnen borde därför också kunna förkastas som argument.

Nej den här typen av journalistik är ingenting som är min dröm. Och jag drömmer verkligen om att bli journalist och jag vill skriva om samhället och jag vill skriva om makthavare.

Men jag vill inte tälta utanför deras dörr och trakassera dem på det här sättet.

Jag vill inte förknippas med det slaget av journalistik.

Och när jag tänker efter, ur ett rent journalistik synvinkel, borde detta skada yrkets rykte snarare än något annat. Man beter sig som gamar och man framställer sig själv som de "onda". För inte känner jag att jag tar Expressens sida i detta. Nej jag hejjar på Ola Lindholm.

Av hela mitt hjärta hoppas jag att han får upprättelse. Och av hela mitt hjärta hoppas jag att Ola Lindholm är oskyldig till de anklagelser som står mot honom.

Hej hjärtan.

Det är lördag. Det är Valborg. Det är gråblå himmel och jag har shoppat.

Mötte upp fina Jennifer på stan för att gå på systemet. Men det slutade i lite mer än en flaska vin.

Dels en söt liten klocka att ha runt halsen. När den är stängd ser det bara ut som ett hänge.

Visit hm.com

Sedan köpte jag tygskor från H&M. Kan erkänna att det kanske inte var mitt första val men för 99kr var de helt värda. Då gör det inte heller så mycket om de går sönder. Återkommer med hållbarhet.

Men nu ska jag hoppa i duschen och fräsha upp mig inför ikväll.

Ingen vet vad som händer rikigt så det är lika bra att helgardera sig för allt.

Så sitter vi här hemma hos mig. I varsin sida på soffan. Carro svär över porgrammet hon håller på med. Det ska bli film.

Jag svär över mejlen och disken och tiden.

Imorgon ringer pappa. Tidigt. Han ska väcka oss. Tidigt.

Så vi hinner i tid. Till bussen. Tidigt.

Vi har varit till Luleå. Snabbvisit. Fixat prylar och saker. Allt som behövdes. Växlat pengar till exempel. Pratat med alla omkring mig som ville ringa. Pratat. Skrattat. Ätit köttbullar och bara varit några sekunder för andningen. Stressat. Lämnat över nyckel och fått tablett.

Och vi har filmat. Till skolarbete. Och jag har spelat piano i ett inslag. Det var länge sedan. Länge sedan man lät fingrarna dansa över pianotangenter. Och jag saknar det.

Det har varit en bra dag. Dagen innan dagen så att säga.

Imorgon far vi.

Sitter i soffan med ett glas vatten smaksatt med grape. Det var kanske inte riktigt så gott som jag hade önskat men inte helt fy skam heller, speciellt inte när jag stack ner ett sugrör. (Varför blir allt alltid så mycket godare om man har ett sugrör?)

Lägenheten är så ren som den inte varit på länge. Inte sen senaste storstädningen. En riktigt vårstädning med andra ord.

Men väskan, ja väskan, den gapar ännu helt tom.

Jag hatar att packa. Av hela mitt hjärta.

Det är så många problem som ligger i att packa en väska innan det är klart.

Jag vet aldrig vad jag ska ha med mig. Hur mycket det ska vara.

Men det är inte det första problemet man dyker på, jag har trots allt löst just de problemen med att skriva en lista. Utan jag vet inte vilken väska jag ska ha med mig. Det är inte ens i närheten av roligt. Jag skulle nog kunna stuva ner allt det där jag vill ha med mig i en lite mindre väska och en weekendbag. Men då kommer vi till problemet att jag just har fått ångest över hur min lilla väska ser ut. (Oyes, fullt medveten hur mycket I-landsproblem detta är)

Lösning på problem: Sitta i soffan och skjuta på det.

Lösning två på problem: Ring lite trivsamt folk och prata strunt och kanske be om råd.

Jag återkommer med resultat.

Godmorgon

Igår somnade jag till en av mina favoritfilmer, Amelie från Montmartre. Och drömde om Paris.

Redan igår medan jag pysslade i min egen lägenhet drömde jag mig till Paris. En liten lägenhet men fransk balkong och ett fönster som man kan sitta i och titta ut. Låtsas att man är fransk fast man inte är det. Om att strosa runt på gatorna och titta på folk. Slå sig ner på ett fik och höra dem prata på ett språk jag inte, ännu, förstår.

Att sitta i en park med vänner. Dricka vin och äta plockmat. Med de finaste solglasögonen och de ljuvligaste kläderna.

Följa Amelies spår. Leva som hon gör. Tänk om man kunde vara lite spontan.

Idag kom jag upp i alla fall något sånär i tid. Har en del att stå i. 

Bland annat en av de saker jag hatar mest. Det vill säga att packa lite av det jag inte behöver.

Dessutom ska jag sätta mig med kalendern och planera upp mitt liv.

Prata med min partner in crime, Arvid, och se hur vi ska lägga upp allt arbete.

Och städa klart lägenheten så man inte behöver skämmas.

Vad ska ni göra idag?

Mina lakan som jag fick av min mormor i julas men ännu inte använt, känns en hel del cirkus.

Eller ja kanske godis eller isglass egentligen men tillsammans med de rutiga blev det lite mer som ett circustält. Så inatt ska jag sova i en cirkus!

Hemma kvällen igår blev en mysig kväll över et glas vin med fina människor och en bisarr men trevlig fika. Som jag såklart glömde ta kort på.

Därför har jag spenderat halva denna dag åt att göra det där jag inte hann igår kväll. Det vill säga diska, städa och tvätta. 

Men samtidigt var det så sjukt fint väder. Solglasögonväder och värme.

Så det blev en långpromenad med fanastisk musik i öronen. Och min älskade Ray-ban på för andra gången i år.

Det är så underbart skönt att promenera med bra musik när man behöver samla och sortera tankarna.

Hade fina Josefin på besök igår. Vi drack te. Slötittade på teve och lärde varandra om diverse nyttigheter som Sjunkhål och vad ölpingis är. Tänk va mycket man kan lära sig av Youtube.

Dessutom är bland det bästa jag vet att krypa upp i en soffa med en kopp te och umgås med Josefin.

Men när hon gick då blev det alldeles tyst och tomt hos mig och jag blev sjukt rastlös. Så innan jag la mig alldeles för sent hade jag sorterat upp mina kläder i garderoben, sett reprisen av Big Brother och tystdansa till musik i Ipoden för att inte störa grannen fullständigt.

Inte blev det att tvätta igår. Jag hade tänkt det från början men la ner det relativt snabbt. Därför har jag nu slagit igång två maskiner och hoppas på att valda delar ska torka till ikväll.